Grand Tour 2024

I stort sett på vägen hem passar det bra att mellanlanda i London för att träffa mina syskon och deras familjer.
Filmklipp därifrån blir mest som familjealbum som är fint att ha för de inblandade. Titt i Mikaels och Antjes hus här, Mats hus här och en vardagsbild från Marie här. En trevlig utflykt till deras mor Gunilla hann vi också med. Hon har ett fint hus en timme söder om London där alla barn och barnbarn får plats.
En utflykt på Themsen var en höjdare. Jag tog båten genom hela centrum till Tate Modern, det stora museet med modern konst precis vid floden.
En minuts metakonst visar också hur jag gillar att tillbringa en dag – med ett minimum av planering och öppen för äventyr:

En stark kontrast till de senaste 10 veckorna. Fem grader i luften och hektiska dagar. Déjà vu från 20 år tillbaka då barnen var små.
(reflektera mera)

En 15 timmars resa från Pokhara till London via Katmandu och Doha.
Kanske fick jag en skymt av Mound Everest och jag hade gott om tid i Katmandu. Både Jeevan (som jag bodde hos) och Babu som jag känner sedan förra gången i Nepal kom till flygplatsen. Nästa gång kanske det blir vandring i Himalaya…

Långa flygresor är alltid som en tidsresa från en verklighet till en annan. Filmen Oppenheimer och utdrag/analys av koranen på flygets TV-anläggning passade bra denna gång. Båda manar till eftertanke. 
(reflektera mera)

Delvis för min egen skull beskriver jag en vanlig dag. Luften är så disig att det inte är någon idé att vandra i bergen eller ens försöka se några höga berg. Jag har därför blivit kvar i Pokhara två veckor, fått en hel del jobb gjort, träffat vänner, promenerat, gått på upptäcktsfärd och funderat.
Många små händelser, möten, samtal, upptäckter, överraskningar, studier och insikter inträffar varje dag och det är omöjligt att ge en rättvisande bild i ett videoklipp.

Det är basfödan här och på många ställen i Indien. Bhāt eller chāwal betyder ”kokt ris” på ett antal indo-ariska språk. Ta bort de färska grönsakerna och yoghurten för enklare måltider.
Naturligtvis finns det annan mat också. En bra sammanställning finns här.

På ytan går det ganska lätt att beskriva en vanlig dag om man gör ungefär samma saker varje dag. Det är det ovanliga som är svårare att beskriva. Det är också mängden ovanligt som kan skilja så mycket från en plats till en annan. Hemma i Stockholm kan jag t ex vissa perioder beskriva en vanlig dag och få med i stort sett allt som händer. Här beskriver jag en vanlig dag och får med bara en bråkdel. 
(reflektera mera)

Inte helt olikt svenskt nyårsfirande – familjer träffas, avspärrade gator, musik och uppträdanden, en pop-konsert och en massa människor. Dock inga fyrverkerier.
Det finns över 100 olika folkslag i Nepal och i bl a dansuppträdanden gavs exempel på olika traditioner.

Nepals drygt 30 miljoner invånare utgör en komplex blandning av folkgrupper som definieras efter etnicitet, kast, språk och till viss del religion, geografisk hemvist och social samhörighet. Ibland överlappar identiteterna varandra - särskilt på senare tid då människor flyttar in till städer, gifter sig över folkgruppsgränser och inte längre följer föräldrarnas yrkesval.
Detta är helt fascinerande då jag försöker skrapa lite på ytan och förstå. Det innebär ju att olika människor ser helt olika på sin identitet sitt jag och sitt liv... 
(reflektera mera)

Den officiella kalendern som används i Nepal är Bikram Sambat- eller Vikram Samvat-kalendern, som ligger 56 år och 8 månader före den västerländska. För att konvertera ett nepalesiskt datum till ett gregorianskt: Subtrahera 56 år, 8 månader och 17 dagar. Det finns 12 månader, men antalet dagar i varje månad ändras varje år och kan gå upp till 32. Det betyder att det inte finns något behov av ett skottår.
Det är en solkalender och baserad på gamla hinduiska traditioner. Den har fått sitt namn och startdatum från den legendariska kungen Vikramaditya av Ujjain.
Bikram Sambat-kalendern används mest i Nepal och Indien, men vissa andra länder använder den också, som Sri Lanka (Tamil nyår är den 14 april), Indonesien, Bangladesh, Thailand, Malaysia och Bhutan.

Jag gör sällan inlägg som är långa eller bara beskriver turistande. Då kan man lika gärna hitta något bättre på YouTube, Discovery Channel, BBC eller SVT.
Idag blir ett undantag då jag blev nyfiken på slummen i Mumbai och läste om Dharavi, ett av världens största slumområden där en million människor lever på en yta mindre än halva Södermalm.
Jag hittade två 50-minuters dokumentärer gjorda av Kevin McCloud. Jag förväntar mig inte att någon ska titta på dem just nu – men faktiskt tycker jag alla ska göra det någon gång (kanske då det bildliga skelettet är upplösts en aning).
De ställer grundläggande frågor på sin spets – om gemenskap, ensamhet, glädje, vad som är civiliserat, om en slum kan vara positiv, hur vi skapar våra samhällen och faktiskt om livets mening. De beskriver också ett liv som på vissa sätt ligger närmare livet här i Nepal – men då menar jag inte den materiella standarden.
McCloud som tillbringade två veckor i Dharavi säger att han upplevde absolute delight alternated with utter horror och att Dharavi is deliberately trying to screw your mind.
Slumming It del 1 ser du här och Slumming It del 2 här.
Här är lite från den andra dokumentären. Kolla gärna en minut (från 25:40).

Naturligtvis är det oerhört mycket som är negativt. Vem skulle t ex vilja dela toalett med 1400 andra.
Det handlar snarare om fundamentala frågor i många dimensioner. Dharavi är så mycket mer än ett mått på levnadsstandard. På många sätt kan man säga att de flesta här i Nepal lever på ett sätt som mer liknar slummen i Mumbai än välståndet i Sverige – och då talar vi inte om antal toaletter och rent vatten. Vi talar heller inte bara om kulturella skillnader utan också skillnader på väldigt fundamentala sätt – sätt som är svåra att greppa och svåra att beskriva.
Jag påstår att även för Kevin McCloud (liksom för mig själv) är Dharavi (och mycket i Indien och Nepal) ändå omöjligt att greppa och 1000 gånger avlägset…

Min erfarenhet från många resor är att människors lycka sällan följer deras materiella välstånd. Människor i länder mycket fattigare än Sverige är många gånger lyckligare. Dock finns en stor och viktig brasklapp: Detta gäller de som inte blir allvarligt sjuka eller skadade, inte lever med en problematisk partner, förälder eller barn, inte utsätts för myndigheters eller andras förföljelse, inte saknar mat eller väsentliga förnödenheter, inte upplever våld och krig, inte behöver sitta på ett lastbilsflak 5 timmar för att komma till vårdcentralen då förlossningen strular, mm, mm, mm.
Detta innebär också att på gruppnivå är svenskar lyckligare än många andra... (BVBT)
(reflektera mera)

En intressant kuriosa är att Kevin McCloud var inspiration till mina riktiga Grand Tours (bildningsresor) tillsammans med barnen. Jag skrev om detta här.

En väldigt trevlig utomhusbio ligger 50 meter från hotellet. I lummig grönska, 23 grader och med Pizza och öl på matsedeln erbjuds klassiska filmer ofta med anknytning till denna delen av världen. I kväll Slumdog Millionaire som bl a utspelar sig i slummen i Mumbai.
Efter filmen kan man sitta kvar och titta på en konsert också på bio.

Att befinna sig så nära Indien i ett fattigt land med totalt annan kultur gör att jag ser slummen i Mumbai genom filmen Slumdog Millionaire 100 gånger närmare än om jag vore i Sverige. Ändå är den 1000 gånger avlägsen för mig som svensk...
(reflektera mera)

Pashupatinath templet i Katmandu är ett av hiduernas mest heliga platser. Det ligger vid floden och fungerar också som kremeringsplats. Kroppen bränns på bål och askan slängs i floden. Varje dag sker många kremeringar och skulle det mot förmodan inte finnas någon att kremera så utför man en rit där man bränner växter i stället.
Det är ett gigantiskt tempelområde med bl a 518 minder tempel. Där sker en helig ritual varje kväll klockan 7. Det kryllar av munkar, turister, kor och apor. De absolut flesta är nepaleser eller pilgrimer från Indien.

Min vän Monsoon har talat om för sin mor och far att han inte vill följa traditionen som säger att den äldste sonen ska starta bålet genom att tända på i den dödes mun.
Att under flera timmar beskåda kremeringarna och den hypnotiserande dagliga ceremonin ger definitivt rum för eftertanke.
(reflektera mera)

Inför flyget från Katmandu till Pokhara fick jag ett traditionsenligt avsked. The Baby Godess* (Jiwonce) var ledsen att jag åkte.
Taxin till flygplatsen var som vanligt rikligt utsmyckad och jag var noga med att få en fönsterplats på högra sidan i flyget. Kanske skulle jag se Mont Everest.
Tala om antiklimax och besvikelse då jag sakta insåg att jag kanske är i Nepal under fel årstid. Jag skulle kanske inte få de den helt fantastiska fonden av de högsta bergen i världen. Det gnistande klara vädret under oktober-december har ombytts till ett ständigt dis. Nepal har inte väder på samma sätt som Sverige. Här är det årstiderna som styr. Vet man vilken årstid det är, vet man också vilket väder det är. (En ganska konstig företeelse för en svensk som är van att kolla väderleksutsikterna varje dag.)

*I nepalesisk hinduisk tradition ser man på unga flickor före puberteten som gudar i mänsklig gestalt. Det innebär t ex att man ser födelsen av en flicka som en gåva från gud. Traditionellt vill man också ha en son men det är inte alls som i många andra kulturer där flickor ses som ett misslyckande, en belastning eller t o m en tragedi. I t ex Indien kan det också vara ekonomiskt besvärligt för en fattig familj då en kostsam hemgift är ett krav vid bröllopet.
Detta rör den grundläggande respekt för barn som jag så starkt känner. De är inte bara små vuxna de är också helt unika varelser som vi bör vara mycket ödmjuka inför och möta med stark förundran.
 (reflektera mera)

Extra: 2½ minut av Jiwonce som är 1 år och 8 månader. Finns här.

Jag har klippt mitt hår själv i 10 år och har skäggtrimmern med mig…
Det kan vara värt en promenad till barberaren och 12 kr för att prova något nytt – t ex att det ingår huvudmassage i klippningen.

Än en gång får jag chansen att lära mer om livet och mig själv. Barberaren verkar extremt trumpen och ointresserad då vi kliver in i hans hål i väggen. Han säger inget och verkar sur och avig på så många sätt. Efter 10 minuter lossnar det och han börjar berätta. Han har lärt yrket från sin far och varit barberare i hela sitt liv. I denna by har han bott och arbetat de senaste 20 åren. Det visar sig att han är otroligt duktig på sitt yrke.
Då vi promenerar hem i den vackra skymningen funderar jag på hur lätt det är att missbedöma och hur omöjligt det ibland är att lita på sin intuition...
(reflektera mera)

Medan du blir uttråkad under de sista 50 sekunderna av detta videoklipp kan du förundras över att de flesta människorna i världen förmodligen handlar i hålet-i-väggen-affärer. Där jag varit på denna resa ser det i stort sett likadant ut - Sri Lanka, Indien och Nepal.
Det är lätt att glömma att vi i Sverige (och västvärlden) är en minoritet på jorden...
(reflektera mera)

Jag fick svindel då jag tittade ut genom flygplansfönstret innan vi mellanlandade i New Delhi. Går det att omfamna tanken på över 33 millioner människor…?